Ett kärt återseende på flygplatsen i Orlando!

Pappi körde fram SUVen som aldrig tycktes ta slut. Den hade kunnat ersätta en mindre lägenhet utan problem. Men det hade blivit problem med takhöjden. Så vi fördrog lägenheten! Normalt tonläge ersattes snabbt med skrik för att få sin röst hörd i bilen. Jag och F sneglade mot varandra och placerade barnen längst bak, samtidigt som vi smekte blicken över huven i en tacksamhetsgest.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0